Fröken Olsson funderar

Här om veckan bestämde jag mig för att sluta som krönikor för Driftig.nu . Två år har gått och det var dags att gå vidare.(läs fin artikel om det här)

Jag har haft 2 härliga år som krönikör här och jag önskar den som tar över för mig en härlig och rolig tid hur länge hon nu väljer att stanna.

Just nu är jag inne i en tid av förändring. Nya idéer ska ros i land och projekt ska  startas upp och avslutas. Och trots att jag vet att allt har sin tid och att jag mår bra av förändring och att det utvecklar mig både som person och som yrkesmänniska så är det med vemod jag avslutar saker.

Jag avskyr alla sorters avsked. Varje gång jag åker från någon jag tycker om blir jag tårögd, varje gång sommaren går mot sitt slut och jag åker från stugan för sista gången får jag ont i magen av avskedet till sommaren, flera nära vänner har flyttat från stan de senaste åren och varje gång jag får ett besked om att någon jag gillar ska flytta ryser jag av obehag.

Jag vill stoppa tiden.

Eller vill jag det egentligen?

Jag vill ju se nya saker, träffa nya människor, få nya utmaningar, skriva ny musik, möta ny publik och skriva nya texter för nya läsare. Stannar jag på en och samma plats kommer det inte hända. Men ändå. Det är tråkigt med avsked.

Så lite darrig är jag på tangenterna när jag säger hejdå i min sista måndagskrönika för Driftig.nu.  Jag kommer att finnas här på Driftig framöver och flyttar jag min blogg kommer ni får reda på det via min blogg här. Så stanna gärna mina fina läsare och tack för alla fina kommentarer, mail och  feedback på sånt jag dryftat här under åren.

Förändringar kommer- som en kaka på posten

Kram kram!

1: Kostar det så mycket, men du ska ju bara sjunga i 20 minuter?
2: Ok men hur mycket kostar det svart?

3. Ja i så fall får du sjunga lite mer

Det här är tre av de vanligaste följdkommentarerna när jag ska prata gage. Och jag är så trött på att varje gång behöva förklara att:

1: om jag spelar 20 minuter på ett evenemang som håller på tre timmar så innebär det  minst 2 dagars jobb med rep, förberedelser och efterarbete.

2: Inte heller vill jag jobba svart, något som av många bokare anser vara snobbigt. Vem fan tror jag att jag är som ska ha vita pengar och pension och hela baletten? Jag får ju sjunga det ska jag vara glad för. Det finns andra som har tråkigare jobb än vad jag har.

Sant men nu är det här mitt jobb och det är ganska få som kan göra det lika bra som jag och jag vill ha betalt när jag utför en tjänst för er trots att jag trivs på mitt jobb.

3:  Det är så himla konstigt att de flesta vill att man ska sjunga MER om de tycker att det är dyrt men ändå bestämt sig för att boka mig. Det är inte alltid som en längre konsert blir en bättre konsert och ger bättre valuta för pengarna. Kvantitet är inte alltid kvalité. Olika publik och olika evenemang kräver olika typer av upplägg. Men ofta vill arrangörer ha mycket musik för pengarna trots att jag påpekar att det kanske inte gynnar evenemanget och upplägget alls.

Vilka följdfrågor och kommentarer dyker Du på som du tröttnat på?

Nu är glada julen slut slut slut och snart kommer påska och allting.
Men nu när snön ändå bestämt sig för att lägga sig vit och gnistrande utanför fönstret här i Göteborg passar jag på att sätta igång förberedelserna inför nästa års julaktiviteter.
Så innan alla era minnen från julen är borta vill jag använda min måndagskrönika till att be er tänka igenom era 3 favoritjullåtar.

För att det ska vara rättvist ska jag själv lista mina julfavoriter:

Gläns över sjö och strand

River (Joni Mitchell)

Koppången

Hjälp mig kompisar- för i begynnelsen skapade Ida en julskiva….

Ida & Rasta har julfeeling

1921

Det var först då kvinnor fick rösträtt

För 88 år sedan föddes nog många av våra morföräldrar och de blev den första generationen som föddes in i en värld där kvinnan inte var en mans egendom utan en egen fri vilja att räkna med.

Möjligheterna för kvinnor att göra egna val öppnades långsamt och har generation efter generation stärkts.

För 88 år sedan var det tvunget att tas till en omröstning för att bestämma om kvinnor var värda att lyssnas på. Tänk på att många röstade emot det förslaget. Många av våra farfarsfäder tyckte det var en befängd idé att låta kvinnan ha en röst som räknades.
88 år det är inte så lång tid och jag är så glad att jag är född till en tid och i ett land där det jag tycker och tänker räknas trots att jag råkar vara född till kvinna.

“Vad är viktigt på riktigt” så sjunger Idde Schultz i en av mina favoritlåtar och jag tänker väldigt mycket på det just nu. Vad är viktigt på riktigt egentligen?

Jag är inte riktigt tillfreds med tillvaron just nu. Det är som att det inte blir ro i kroppen, jag vet inte var jag är på väg, inte vart jag vill vara och hur jag ska komma dit. Och skådar jag den här oron under lupp inser jag att jag likt många andra låter oron för sådant som inte är viktigt på riktigt ta för stor plats. Status och sånt som kan köpas för pengar det är inte viktigt på riktigt.

Det som är riktigt viktigt är att trivas med det jag gör och att omge mig av människor jag bryr mig om.

Jag har tjänat 1 800 kronor den här månaden, betalat 17 000 i restskatt, fått fina recensioner men inte sålt några skivor. Men jag vill inte låta det ta all energi, jag kan betala hyran och status och prylar får aldrig bli viktigt på riktigt för mig.  Jag har så mycket av det som är viktigt på riktigt i mitt liv att oron över världsliga ting inte ska få sätta krokben.

“Ditt skratt tinar tjälen i själen”

så sa en underbar vän på andra sidan Atlanten till mig idag.

Det är sånt som räknas. Att tina tjälen i själen på en vän. Det är viktigt på riktigt!

Det känns som att helgens bröllopsmässa, mer än att vara ett skyltfönster för min och Gaiakvartettens bröllopsmusik, har varit två dagars träningsläger för att öva mig på att hantera märkliga situationer som jag inte rår över och göra det med ett leende sjungandes låtar om evig kärlek.

Det är märkligt många små saker som inte gått i lås just den här helgen och det inkluderar en violast som snubblar och skadar sig och åker till sjukhus medan vi väntar på en gitarrist som fastnat i snövädret med en turnébuss. Och trots att det fortsatte dyka upp märkliga händelser som ändrade förutsättningarna så genomförde vi tillsammans en rad underbara små konserter och fick bra kundkontakter.

Har ni också haft viktiga dagar ni förberett flera månader innan som inte blir som ni tänkt er?  Här var det extra tydligt när det skedde på en bröllopsmässa eftersom det är just det bröllop handlar om: en dag då allt ska fungera perfekt.

Det finns inga perfekta dagar, eller det går i vart fall inte att planera sig fram till när och hur de ska ske. Men så underbart det är att veta att jag och mina fantastiska musiker är så  proffsiga att vi levererar det vi ska trots att förutsättningarna förändras. Och så är det ju faktiskt så att hur mycket jag än förbereder mig kan jag inte rå över andras fötter eller bestämma över vädergudarna.

Så hopp ner i badet med mig nu och mota spänningshuvudvärken i grind med apelsindoftande bubbelbad och mjuk barockmusik i bakgrunden.

Skål för alla inte så perfekta dagar vi tar oss igenom och gör något bra av!

tänk om jag hade fortsatt sjunga opera

tänk om jag börjat spela gitarr när jag var 7 år
tänk om jag hade fortsatt gå på auditions till musikaler
tänk om jag hade gått sista året på Balettakademien

tänk om jag hade sökt till scenskolan en andra gång

tänk om jag hade tagit en examen
tänk om jag hade börjat utbildningen till advokat istället för att flytta till Schweiz och bli aupair

tänk om jag hade flyttat till Stockholm

tänk om jag hade skaffat familj

tänk om jag hade köpt den där lägenheten

tänk om jag hade köpt en hund
tänk om jag hade studerat franska på Sorbonne  istället för att jobba som aupair

tänk om alla mina val är en radda av felbeslut som leder mig till ingenstans.

NEJ

Jag ska aldrig se tillbaka på mina beslut och ångra dem. För när jag ser tillbaka på ett stort beslut är det ju med nya förutsättningar. Det jag vet nu visste jag inte då. Jag har gjort medvetna val, och jag kan göra nya beslut som tar mig i en annan riktning om jag önskar det.

Att sitta och tänka ” Tänk om “  är passivt och tar mig ingenstans. Det genererar bara i bitterhet om det får hålla på tillräckligt länge.

Jag har en stark fri vilja och jag kan göra vad jag vill om jag har lust med det. Tänk på det innan du börjar gnälla igen Fröken Olsson!

Jag pratade just i telefon med en av de allra viktigaste personerna i mitt liv. Det kan gå månader , ibland nästan år, mellan våra samtal och jag vet aldrig säkert var i världen han bor för tillfället, men när han ringer och sjunger Chiquitita i telefonen så är det inget märkligt med det utan allt tar vid där vi slutade sist.

Egentligen lever vi våra liv helt olika men ändå är det som om vi går parallellt intill varandra. Jag skrev en sång till honom för ett par veckor sedan. Här är texten till min vackra vandrarsjälvän:

Jag har en vän

en modig vacker vän

han bär hjärtat utanpå

vackert skört att titta på

Rastlös rotlös trygg-vandrarsjäl

Min vandrarsjälvän

en sällsynt klarsynt  vän

som ser mig ny för varje dag

fri att tolka än en gång

Rastlös rotlös trygg- rastlös rotlös vild- vandrarsjäl

Idag vill jag använda min måndagskrönika till att skriva om det allra viktigaste och mest självklara i världen: Alla människors lika värde och mänskliga rättigheter åt alla.

Jag såg en film idag om medborgarrättskämpen och politikern Harvey Milk .

Han blev den förste öppet homosexuella mannen som valdes till en offentlig tjänst i USA. Han mördades ett år senare men hans kamp för lika rättigheter är lika viktig nu som någonsin.

Alla människor är lika värda och har samma rättigheter. Det ser så självklart ut men tyvärr är det inte lika självklart i praktiken. Inte ens i Sverige 2009 tycker alla att det är självklart att alla som älskar varandra ska få gifta sig om de vill det. Människor som tror på en allsmäktig kärleksfull Gud bestämmer sig för att all kärlek inte är lika värd.

Om det är något jag tror på så är det kärlek och den som inte ser att kärlek mellan två människor är vacker och lika värd den vet inte mycket om att älska.

För en vecka sedan kände jag att något behövde göras. Inspirationen uteblev, jag var alldeles tom i huvudet och inte en enda vacker rad eller musikalisk strof lät sig fångas och sättas på papper. Jag var helt blank i huvudet.

Då bestämde jag mig för att varje dag ta mig ut från mitt hemkontor och se något nytt och lära mig nya saker om sådant jag längtat efter att veta.

Jag har lärt mig massor av underbara saker, sett vacker konst, gått på musikal, läst en svensk klassiker och lärt mig lite mer om ett krig jag inte kände till annat än till namnet och upptäckt att jag älskar jugend.

Men det jag främst lärt mig är att det krävs påfyllning för att vara kreativ.

(påfyllning genom att se en vacker takmålning på Fysiken i Göteborg i jugendstil)

Påfyllningen jag behöver är sällan densamma, just nu behövde jag lära mig nya saker om annat än musik för att komma från min skrivkramp, andra gånger kan det vara lugn och tystnad jag behöver fylla på med och ännu en annan gång kanske det är sällskap och vänner eller mer djur och natur.

Jag lyssnade på mig själv och vad jag hade lust att göra just nu och den lilla svart anteckningsboken jag köpte i början av veckan är snart full med tankar, idéer, vackra ord och kreativitet. Ord har jag skrivit helt utan att känna mig stressad eller tvungen och nu har proppen släppt och jag ser fram emot att imorgon sätta mig och skriva en text till en låt jag och Peter jobbar med.

En veckas inspiration utifrån har väckt inspirationen inne i mig igen och det är jag så glad över!