Fröken Olsson funderar

Det här är 2008 års sista måndagskrönika från mig och jag vill passa på att önska alla ett riktigt gott nytt år!

Jag gläds åt tanken att ringa in något nytt, summera och reflektera. Och jag vet att man kan ringa in ett nytt år när helst man vill ringa in något nytt.

Det har jag skrivit om i en låt från min senaste skiva Ida & Simon. Den här veckan finns låten Ringa in nått nytt,  på min myspace- fri att ladda ner för alla som vill. En liten nyårspresent till er!

Ringa in nått nytt

vill lägga bakom mig

göra avslut utan att räkna ner

tills klockan slagit tolv

ringa in nått nytt

ringa in nått nytt

ringa ut det gamla

man kan ringa in ett nytt år när man vill

ringa in nått nytt

göra plats för nya möten

tänka nått nytt

och ge löften till mig själv idag

att ringa in nått nytt

ringa in nått nytt

ringa ut det gamla

ringa in nått nytt

man kan ringa in ett nytt år när man vill

ringa in nått nytt

Igår var det årets mörkaste dag. Banne mig mina vänner nu vänder det, plötsligt när man minst anar det och det är som allra mörkast så vänder det faktiskt. Nej jag blev inte miljonär på presentlotterna, men lite ljus kan i det här landet ge samma lyckokänsla som en storvinst på triss. Nu vet jag som sagt inget om storvinster på triss men det känns lite som en storvinst att få se ljuset  nån timme i veckan.

Och jag har också blivit min egen spåtant och tror just idag väldigt mycket på tecken. För igår när det var årets mörkaste dag då sken solen i Stockholm där jag var och allt var så bländande ljust och vackert att hjärtat nästan smälte. Det betyder förstås att nästa år kommer att bli helt fantastiskt och fullt av ljusa tankar.

Snön lyser med sin frånvaro och inget knarr under skorna men jag är glad att det vänder mot ljusare tider och jag önskar er all en GOD JUL!

Julkramar i massor!

Idag har jag kommit hem till min allra käraste familj i Enköping och med en gång så rinner all stress av mig. Sov middag och åt mat- det hann jag med idag

Länge leve jullovet… ja det kommer alltid heta jullov för mig är man från lärarfamilj så är man

… idag fick jag 7 trisslotter på posten av en kund i julklapp.

Sitter och tittar på dem nu och de kan fortfarande vara värda flera miljoner. Tar emot att skrapa dem för jag gillar den här spänningen i att vara potentiell miljonär.

Ska dra ut lite till på det tror jag.

Håll tummen!

Den här hösten har jag gett mig själv och min firma 8nio en fantastisk present. Jag har (faktiskt här på driftig via forumet) hittat en coach som har hjälpt mig att styra upp min vardag och komma fram till vad jag vill och ska fokusera på för att nå de resultat jag önskar.

Jag kände att jag behövde strukturera mitt arbete bättre. Eftersom jag inte har någon chef som ger mig feedback och styr mig åt något som helst håll, så måste jag ge mig själv (chefen alltså)  inspiration och nytt sätt att tänka. Jag hade fastnat i samma tänk, samma hjärnspöken, samma lösningar på problemen. Jag behövde utmana mig själv att hitta nya vägar och också se vilket jobb som gav mest resultat eftersom jag kände att jag jobbade alldeles för mycket och behövde prioritera.

Min coach har nu hjälpt mig att hitta nya sätt att se på saker och ting och tänka i andra banor vilket resulterat i att jag är mer strukturerad och målinriktad och får saker och ting gjorda på ett nytt mer effektivt sätt.

Jag kan verkligen rekommendera er som är egna företagare att testa coaching om ni känner igen er i min situation.  Se det som ett tips från coachen

Hur gör Du som egenföretagare för att inspireras, förnyas och komma vidare i jobbet?

Ikväll hade jag och Simon konsert på Drottning Silvias Barnsjukhus. Det var andra gången i år vi var där och det är verkligen en speciell känsla att få komma dit och spela. Där på lekterapin är det vi gör med musiken viktigt på riktigt.

En av föräldrarna rörde mig otroligt och satte ord på hur det är att leva med ett barn som är tvungen att tillbringa mycket tid på sjukhuset. Vi frågade hur lång tid man brukar stanna på sjukhuset generellt och hon såg på våra naiva ansikten och sa:

“Hur lång är en motorväg”

Att få ge henne och hennes barn och de andra föräldrarna och barnen en stund musik att ta till sig på det sätt de bäst behövde det är den finaste present jag kan ge. Tack.

I vår familj har vi alltid varit väldigt fascinerade av Nobelfesten. Vi har gjort tradition i att klä oss fint, äta gott och skåla med Drottningen ( allt framför TV:n  förstås för att gå på stora lyxmiddagar har aldrig varit vår grej)

Så nu när prisutdelningscermonin är över ska jag rusa in i köket, lägga bubbel på kylning och laga kvällens middag: Rårakor med rökt lax, ostbricka och chokladtryffel.

SKÅL för en festlig kväll med Alfred Nobel

Det är så mörkt ute nu att jag knappt orkar vakna innan jag ska somna igen och igår hade jag en särdeles mörk dag.

Så jag bestämde mig för att köpa lite glögg för att få upp julstämningen. Men jag hann inte längre än till glöggdisken innan humöret blev bättre. För där träffade jag en helt underbar man i 80 års åldern med rullator och allt. Och han var så jäkla knipslug och skitrolig att jag skrattade så tårarna rann när vi hade sällskap bort till kassan. Vardagsroliga människor är underbara och han är min vardagshjälte för att han piggade upp min mörka vinterdag.

Idag hade jag tillfälle att göra en egen liten fältstudie i att bli sedd med andras ögon och satt i ett fack.

Jag var  barnvakt åt min väninnas dotter. På vägen hem till mig vaknade hon och började storgråta. Jag kunde inte lyfta upp henne och bära henne hela vägen hem för att jag har ont i ryggen. Så när jag gick där med den storgråtande flickan i vagnen blev jag plötsligt illa till mods. Inte över att hon grät för jag visste att jag gjorde det jag kunde och att så fort vi kom hem skulle hon må bra igen och det var bara 5 minuters promenad. Så det fanns inget dåligt samvete mot henne.

Däremot blev jag illa till mods för att många som kom förbi mig tittade ogillande på mig. Jag tror att de såg en kass småbarnmamma som inte kunde ta hand om sitt barn. Jag fick plötsligt lust att prata högt med flickan och förklara att jag inte KUNDE lyfta henne, så att eventuella förbipasserande verkligen skulle förstå att jag inte var elak. Men jag sansade mig, koncentrerade mig på HENNE  och inte på dem som tittade på oss, och sjöng istället en sång som fick lilltjejen att glömma bort att gråta en stund.

Det var en obehaglig upplevelse att bli sedd med ögon som trodde att jag tillhörde en grupp människor som jag inte alls kan identifiera mig med. Jag är varken mamma eller elak.

Sen på vägen tillbaka till flickans mamma så var upplevelsen helt annorlunda. Då var lilltjejen glad och låg och jollrade i vagnen för sig själv och min kille promenerade med oss. Plötsligt log alla ( utom tonårskillarna som just idag verkade vara imuna mot barnjoller) mot oss, som om vi var världens härligaste familj. Andra som kom med barnvagn hälsade också på oss precis som busschaufförer gör, en liten ” vi hör ihop” nick.

Och det var lika märkligt det.

Plötsligt hörde jag ihop med dem när barnet var snällt. Men när hon var ledsen fick jag inga trevliga nickar alls utan tomma blickar eller arga ögonkast. Det var som att lilltjejen var en assecoir som gav  mig en helt annan status och att hennes humör ändrade andra människors syn på mig.

Min lilla fältstudie lärde mig att det är lätt att tro att man vet vem och hur någon är utifrån en enda situation. Lätt och dumt.

Nyss lämnade en av mina bästa vänner vår lägenhet och hon lämnade mig med ett leende på läpparna.

Det är ändå så att i sällskap av kära vänner så lever vårt hem lite mer. Jag hatar att bjuda på fest, riktigt fest med tid och plats och förväntningar. Men jag älskar att ha vänner här utan att göra mig till, utan att göra mig fin och utan att styra upp. Bara vänner som är i mitt hem och mår bra. Äter det som finns, dricker det som finns och låter umgänget vara det viktiga.

Med mina vackra vänner lever både jag och hemmet upp.