Fröken Olsson funderar

Solen skiner utanför, jag kommer från en skön kaffestund på cafét där min vän jobbar, har gått längs med kanalen med solen i ögonen och ett leende på läpparna. Underbar dag utan bekymmer. Så kommer jag hem och en stor klump lägger sig tungt i magen: skivsläppet

Hur ska jag lägga upp det, var ska jag lägga mitt krut, vem ska hjälpa mig med vad, vad kan jag förvänta mig av det, hur mycket tid ska jag lägga på det och hur fan ska jag orka?

Det har gått så bra fram tills idag. Hela hösten har jag längtat efter det här, efter att ÄNTLIGEN få släppa skivan. Datum är satt till 26/11 med efterlängtad releasefest på Sjömanskyrkan där skivan är inspelad.

Jag har ju längtat efter det här!!!

Men just idag känns det bara som ett enda stort problem som måste lösas. Jag känner igen känslan från tidigare skivsläpp och premiärer på föreställningar jag gjort. Det är premiärnerver som spökar. Jag tror bestämt jag ska bryta ihop en stund, gråta några frustrerade nervösa tårar och sen tända alla värmeljus jag har, sätta på bra musik, läsa en bra bok.

Bryta ihop och börja om igen är nog det enda rätta.

Den här veckan utser jag i min värld Susanne till min vardagshjälte för att hon som en räddare i nöden lagar dragkedjan på mitt enda, mycket omtyckta, par byxor.

Susanne gör massa andra vardagsvackra saker åt mig också som att komma till mig och dricka kaffe trots att hon måste släpa sin barnvagn genom Göteborgs minst barnvänliga trappuppgång. Värt en hjältemedalj bara det!