Fröken Olsson funderar

Så var det då mörkaste januari. Inte min bästa tid på året. Trots att ljuset är på väg tillbaka så går jag på sparlåga. Kreativiteten är låg och än är det långt till vår.

Men mitt i det här kommer varje år något som fyller mig med inspiration och som tar mig igenom de sista veckorna av vinterregn: Göteborgs filmfestival!

Under en veckas tid fylls stan av liv. Det sprudlar och sjuder av kreativitet och det är bara att hänga med, även om jag själv inte är i skapartagen. Det är underbart att gå på seminarier av olika slag och låta sig inspireras, motiveras eller provoceras.

Det är skönt att inte aktivt behöva delta och ställa frågor, utan bara sitta ner och lyssna och ändå låta det påverka mig och ge mina tankar lite nya vägar att gå och fylla på med intryck.

Och sen när är det förstås alla bra filmer som jag får se. Igår var min första dag på festivalen och redan idag märker jag hur jag tänker i andra banor och på nya saker.

Började dagen med en underbar historia som för mig handlade om utanförskap och det viktiga i att se alla för dem de är och ta hand om varandra. Lars and the real girl hette den och jag älskade den!

Den andra filmen gick jag och såg lite för att visa mig på styva linan inför min pojkvän. Så jag får väl skylla mig själv egentligen när jag drömt mardrömmar och spänt mig så att axlarna värker… Det var mitt livs första skräckfilm på bio och för den som tror att skräckfilm är samma sak hemma på TV:n som i biosalongen tror fel!

Hemma kan man ju distrahera sig själv genom att gå och koka en kopp te, gå på toa eller börja prata (irriterande, jag vet, med det funkar definitivt för att ta bort spänningen) På bio sitter man där man sitter och hur man än håller för öronen så hör man alla hemska ljud.

Läskigt helt enkelt!

Men ack så härligt att få leva ut en sådan rädsla och dras med i en historia. Gillar ni läskiga filmer men ogillar blod och motorsågar är det här absolut en film ni ska se. Barnhemmet heter den.

Så nu ska jag den här veckan låta mig svepas med av andras kreativitet och låta det inspirera mig och ta mig genom de sista vinterveckorna.

Jag gissar att ur företagsekonomisk synvinkel så är kanske skatteåterbäringen inget man ska glädjas åt: Att man hade så stora skulder från andra år att den betalda skatten kom tillbaka. Som ett brev på posten, bokstavligt talat.

Men när man är musiker är januari öken. Efter julens goda arbetsdagar med julunderhållning, kyrkokonserter och mingel som gjort december till en riktig festmånad för den magra musikerplånboken så kommer januari som ett slag på käften.

Den musiker som längtar till januari har jag ännu inte mött. Det är inte många som satsar på att göra evenemang och boka musik efter jul direkt. Januari är som en lång fastemånad för oss musiker.

Men i år utbrister jag inspirerad av Robin Hood på julafton: Prisa Gud nu kommer skatteåterbäringen

Den här veckan har jag legat till sängs och inte nog med det jag har tappat min röst nu också. Att som sångerska tappa rösten är verkligen något riktigt obehagligt, min kropp är mitt arbetsredskap och fungerar inte den fungerar inte jag.

När jag låg här och deppade över att rösten var borta och lät mig dras med in i långtgående fantasier om att den aldrig kommer att komma tillbaka, så kan jag lugnt säga att inspirationen kändes långt borta. Jag har inte ens haft lust att lyssna på musik.

Men då hittade jag ett klipp av Mr Sammy Davis Jr när han sjunger Mr Bojangle. Här har ni ett klipp att njuta av. Den här mannens totala närvaro i det han gör, hans helt magiska röst ger mig gåshud och fyller mig med riktiga känslor. Låt er insprieraras!

Och Gud vad jag önskar att jag hade varit på plats och sett honom live!

Mr Sammy Davis Jr I love you.

När jag för sex år sedan pratade med en släkting till mig, som är musiker och länge jobbat i musikbranchen, om lite inside tips så är det ett av de råd han gav mig som jag minns. Han sa att om jag ska gå upp till en skivbolagsdirektör och övertala honom eller henne att satsa på mig och min musik måste jag vara helt säker på att jag själv tror fullt och fast på min musik.

Han bad mig ställa mig själv frågan: Om jag hade en miljon kronor skulle jag själv satsa den på Mig?

Det här har etsat sig fast i mig.

Och jag tror fullt och fast på det jag gör. Jag har faktiskt satsat om inte en hel miljon kronor, för så mycket är jag inte god för, så alla de pengar jag kan undvara och all min energi och kreativitet på att släppa min musik och driva mitt eget företag.
Här om dagen pratade jag med min vän Anneli och hon berättade att hon och hennes kille hade pratat om vad de skulle göra om de vann flera miljoner var.

Anneli skulle satsa en stor del av pengarna på att göra en massiv marknadsföringskampanj för mig och min musik. Hon är nämligen helt säker på att om jag bara hade pengar och bra folk som jobbar för mig med rätt kontakter, så skulle det gå snabbt för mig att göra mig ett namn.

Eftersom jag har svårt att ta emot pengar, om än imaginära, så hade hon räknat ut det så bra att hon skulle starta ett aktiebolag med mig och få en viss procent av min vinst.

Även om hon nu inte har vunnit några fyra miljoner så blir jag varm i hela hjärtat av bara tanken på att hon tror så mycket på mig. Det ger mig tillförsikt inför 2008.

Det tar tid att bygga upp ett namn. Först och främst så måste jag tro och vilja själv och det har jag bevisat för mig själv att jag vill. Sen har jag nu fått förtroendet att förvalta mina vänners imaginära miljoner. Och i år hoppas jag med min musik kunna få fler människor att upptäcka det jag gör och helst av allt snubbla på en riskkapitalist som har de där imaginära pengarna, på riktigt.

Tills dess Anneli så räcker det länge med vetskapen om att någon tror så mycket på mig som du och vill mig så väl. TACK!

Gott nytt år allihop!