Att sluta prata och äntligen göra
För länge sedan, det känns som en evighet men är nog mer ett år sedan ungefär, slängde jag ur mig i något sammanhang att jag tänkt på att översätta mina låtar till franska. Det var mest något jag sa, men tanken på att sjunga mina låtar på franska slog rot i mig. Jag tänkte tanken om och om igen, gjorde om refrängerna till franska, och nynnade på dem i hemlighet.
Efter några veckor sa jag det högt till någon igen. Fast den här gången sa jag ”Jag ska spela in mina låtar på franska” Det blev mitt mantra för året som gått. ”Jag ska spela in mina låtar på franska” Och ju fler jag berättade det för desto mer motiverad blev jag. Gång på gång sa jag det till mig själv och andra: ”Jag ska spela in mina låtar på franska”
Jag skulle aldrig klara av att vara uppfinnare och jobba i flera år med en liten superhemlig grej och aldrig berätta ett knyst om vad, för någon, innan patentet är mitt. Jag måste prata om mina idéer för att få andras tankar om det och för att hjälpa mig själv att hålla min deadline.
Den här franska skivan är det närmaste jag kommit uppfinnarens ändlösa väntan. Jag är van vid att allt jag gör går snabbt och enkelt, men den här skivan har tagit tid. Ett år för mig är lång tid att jobba med ett och samma projekt utan att få några resultat. Allt har känts så abstrakt. Jag är van vid blixtsnabb feedback som artist, genom applåder och publikreaktioner. De här låtarna har jag bara spelat för dem som inte applåderar. De som liksom jag jobbar med dem.
Till slut kändes det som att det enda jag gjorde med den här skivan var att prata om den ” min franska skiva”, ”när jag ska till Frankrike och spela” . Jag kände mig som en liten bluff, jag kom ju aldrig till skott.
Men den här veckan börjar det underbara jobbet med att spela in sångerna. Tillsammans med Hans Olsson ska jag tillbringa dagarna med att göra istället för att bara prata. Visst är det underbart att få prata om något man längtar efter, men ännu bättre är det att verkligen göra det. Jag älskar att göra!!