Fröken Olsson funderar

Jag var ute och åt middag i fredags på en liten indiskt restaurang med bara några få bord. En trevlig liten restaurang med bra service, alltid god mat och skön, lugn stämning.

Men den här gången när vi satt där och åt i godan ro, så kom ett sällskap på sjutton personer dit. Sjutton stycken ganska stökiga personer med siktet inställt inte på mat utan på att dricka öl. Sjutton personer som inte ens med en stor dos god vilja skulle få plats vid det enda lilla bord för fyra personer som stod ledigt.

VEM bestämmer sig för att, utan att boka bord, mötas med ett sällskap på sjutton personer på en minimal indisk restaurang för att festa är ju en fråga i sig. Det är ju mest bara korkat och det borde restaurangägaren ha förstått också.

Men han sa inte ” Vi har inte plats för sjutton personer som inte ska äta här ikväll tyvärr. Men ni är välkomna tillbaka för att äta en annan gång och är ni ett större sällskap så får ni reservera bord i förväg”  utan lät dem stå där och hänga runt de bord där vi satt och försökte äta en lugn fredagsmiddag.

 Nu  miste de sin trovärdighet hos mig och säkert de andra kunderna som var där. Och det är ju oss  som restaurangen vänder sig till. Deras styrka är ju att de lagar underbar indisk mat och serverar den i mysig miljö till oss som vill sitta ner, äta god mat och prata med varandra i lugn och ro. Vi som har varit där flera gånger och som skulle ha fortsatt komma om och om igen, men som nu blev avskräckta. För när de inte sa att det inte fanns plats för sjutton stycken till i restaurangen förvandlades den till en partykrog.

Då tänkte jag på vikten av att profilera sig, tänka långsiktigt och inte frångå sitt koncept för att snabbt tjäna lite pengar. Det tar lång tid att bygga upp ett varumärke men det går snabbt att ändra uppfattning om det som kund.

Samma sak gör man som artist om man tackar ja till alla typer av jobb och försöker sälja sin musik där den inte passar och vara alla till lags: Man kan inte vara alla till lags så då får man banne mig försöka att vara mån om sina trogna kunder!

Förra helgen fick jag mitt livs första ryggskott, en upplevelse som i sig skulle kunna skrivas spaltmeter om för det var verkligen helt förfärligt. Men det var inte smärtan i min rygg som skrämde mig och gjorde mest ont, utan den plötsliga upptäckten om att Sverige har blivit så kallt.

Inte kallt som i ”höst och på med benvärmare och kofta” utan kallt som i att självaste folksjälen har gått och blivit förfrusen.

Och varför säger jag så? Jo för när jag drabbades av mitt ryggskott var det mitt på dagen. Solen sken och jag hoppade av en spårvagn då jag plötsligt drabbas av en enorm smärta. Jag kunde omöjligt hålla kvar i de kassar jag bar på och varorna föll ut på marken. Jag blev stående där, mitt bland alla människor, gråtande och flämtande av smärta med varorna runt om mig och kassarna liggande på marken.

Det tog tio minuter innan min pojkvän kunde komma och hjälpa mig hem och på den tiden var det INGEN som så mycket som tittade åt mitt håll. De förbipasserande gick omvägar förbi mig för att slippa hamna alltför nära och då riskera att jag skulle be dem om hjälp. Ingen frågade om jag behövde hjälp, ingen erbjöd sig att hjälpa mig, ingen plockade upp mina varor som låg utspridda runt mig, ingen låtsades se mig. Jag blev osynlig. För att slippa öppna upp sig mot mig och släppa in min smärta i sin perfekta lördagseftermiddag så valde de att inte se mig.

Varför då? Är Sverige så kallt att man inte längre bryr sig om sin nästa, att vi inte har tid och lust att känna medkänsla för någon längre. Sköt dig själv och skit i andra, jag avskyr det mottot. För ur omtanke föds medmänsklighet, förtroende, tillit och ur misstänksamhet föds bara osäkerhet och rädsla.

Jag hade bara ont i ryggen. Det kunde inte någon göra något åt. Jag hade hjälp som kom efter en kort stund. Men det visste ingen. För det var ingen som brydde sig om att fråga.

Oh herre Gud vad det kan gå upp och ner. Den här veckan har jag spelat in sången på ett par av mina franska låtar och jag har i samband med det fått känna av hur jag mår när jag inte litar på sådant jag kan. På väg hem från studion blev jag helt blank i huvudet. Jag tappade hela mitt franska språk, som om någon raderat det från hårddisken. Borta. Jag stod plötsligt helt frågande inför hur man egentligen uttalar enkla ord som jag uttalat med säkerhet i tio års tid. Jag lyssnade på inspelningen och kände att jag inte hade en aning om hur det lät. Plötsligt hade jag tappat all min franska.

Jag gick hem och drog täcket över huvudet och förbannade mig själv och det här kamikazeprojektet.

Men min pojkvän känner mig bättre än jag själv gör ibland, så när han kom hem, och jag låg nerbäddad i sängen med neddragna gardiner och sa,  ”jag kan inte prata franska, jag fattar inte varför jag ska göra det här, hur tänkte jag då, det finns ju miljoner fransmän som kan sjunga på franska, varför ska jag då ge mig på det?” drog han milt men bestämt upp mig från sängen, tvingade mig ut i höstsolen på en promenad, som en liten trött hund som han motionerade. Han drog mig motvilligt runt genom vackra platser i vår del av staden tills jag började komma tillbaka till mig själv. Som att stressen och rädslan för att vara dålig rann av mig för varje steg jag gick.

Väl hemma tog jag fram min dagbok från inspelningen av förra skivan och insåg då att precis så här hade jag reagerat när vi spelade in då också. I studion var det hur kul som helst och jag njöt i fulla drag. Men sen kom tvivlet även då. Det har inte med språket att göra utan med prestationsångesten och rädslan för att inte vara tillräckligt bra. Onödig grej prestationsångest den har inget gott med sig.

För länge sedan, det känns som en evighet men är nog mer ett år sedan ungefär, slängde jag ur mig i något sammanhang att jag tänkt på att översätta mina låtar till franska. Det var mest något jag sa, men tanken på att sjunga mina låtar på franska slog rot i mig. Jag tänkte tanken om och om igen, gjorde om refrängerna till franska, och nynnade på dem i hemlighet.

Efter några veckor sa jag det högt till någon igen. Fast den här gången sa jag ”Jag ska spela in mina låtar på franska” Det blev mitt mantra för året som gått. ”Jag ska spela in mina låtar på franska” Och ju fler jag berättade det för desto mer motiverad blev jag. Gång på gång sa jag det till mig själv och andra:  ”Jag ska spela in mina låtar på franska”

Jag skulle aldrig klara av att vara uppfinnare och jobba i flera år med en liten superhemlig grej och aldrig berätta ett knyst om vad, för någon, innan patentet är mitt. Jag måste prata om mina idéer för att få andras tankar om det och för att hjälpa mig själv att hålla min deadline.

Den här franska skivan är det närmaste jag kommit uppfinnarens ändlösa väntan. Jag är van vid att allt jag gör går snabbt och enkelt, men den här skivan har tagit tid. Ett år för mig är lång tid att jobba med ett och samma projekt utan att få några resultat. Allt har känts så abstrakt. Jag är van vid blixtsnabb feedback som artist, genom applåder och publikreaktioner. De här låtarna har jag bara spelat för dem som inte applåderar. De som liksom jag jobbar med dem.

Till slut kändes det som att det enda jag gjorde med den här skivan var att prata om den ” min franska skiva”, ”när jag ska till Frankrike och spela” . Jag kände mig som en liten bluff, jag kom ju aldrig till skott.

Men den här veckan börjar det underbara jobbet med att spela in sångerna. Tillsammans med Hans Olsson ska jag tillbringa dagarna med att göra istället för att bara prata. Visst är det underbart att få prata om något man längtar efter, men ännu bättre är det att verkligen göra det. Jag älskar att göra!!