Fröken Olsson funderar

På väg till Fårö från Stockholm läste jag Metro där ”dagens ord” var ordet

semester; betald rekreationstid för arbetstagare.

Och ordet semester gäller just bara arbetstagare.

Jag kommer från en familj där båda mina föräldrar är lärare och vi alltid haft tio veckors sommarlov. Jag har inte ens tänkt på att det är något speciellt med det. På sommaren är man ledig så är det bara.

När jag sedan blev på det klara med att andra som arbetar bara har fem veckors semester på hela året kändes det helt overkligt att bara ha de futtiga veckorna varje år att vara ledig på. Hur skulle det gå till? Hur skulle jag någonsin hinna med att göra allt det där roliga jag ville och samtidigt få ta det lugnt och bara gå runt barfota i gräset och dricka hemlagad saft med klirrande isbitar is?

Jag rös av bara tanken på att reducera den tiden till endast fem veckor varje år. Det kändes som ett straff som lagts som ett ok på mina axlar: fem veckor ledigt om året.

Men sen tog allt en annan vändning. Jag bestämde mig för att starta eget och insåg att jag plötsligt var en av dem som inte har någon lagstadgad rekreationstid alls. Jag skulle kunna jobba året om, varenda dag för att mitt företag ska blomstra.

Fem veckors betald lagstadgad rekreationstid är fortfarande något som känns helt overkligt. Fem veckor att bara släppa taget om sitt jobb, inte öppna datorn, inte läsa epost, inte svara i telefonen, inte sortera ett enda papper eller tänka en enda tanke på mitt jobb. Fem veckor med lön för att bara ta igen mig. Vilken dröm! Fem veckors lagstadgad betald rekreationstid.

Nu har jag inte de här fem veckorna. Men jag har ändå tagit fasta på rekreationstid, även om den inte är lagstadgad och knappast betald, har jag ordnat mig en plats att vara och ta igen mig på under sommaren, trots att jag faktiskt måste kolla min e-post, svara i mobilen, sortera papper och tänka på mitt företag och vad som ska hända under hösten. En plats där jag kan jobba koncentrerat och sedan stänga av datorn och logga ut från allt som är jobb och bara ha resten av dagen fri att gå barfota i gräset och dricka hemgjord saft med isbitar i. Ett missat samtal går att ringa upp igen ett mail går att svara på imorgon. Jag behöver också vila för att orka jobba.

Ha en skön semester!

Jag åkte upp till Uppsala idag för att spela där och under resan pratade jag med min gitarrist Simon Ljungman om vilka vår musik vänder sig till.

Vilka är det som gillar Ida Olsson och köper hennes musik egentligen?

Jag började fundera över hur man marknadsför något som är som jag, en annan produkt som står för samma saker som jag och min musik gör. En produkt som ger samma känsla som jag vill att min musik ska ge: att man känner sig trygg med den, litar på att den håller hög kvalité, att den håller i längden och inte är någon modefluga, att man använder den för att man själv får något ut av den inte för att imponera på andra.

Vad ser ni framför er då? Vilken produkt ser ni?

Jag ser såpa, inte såpa som i en dålig TV-serie, utan såpa som i att torka golvet. Såpa har precis det som jag vill att min musik ska ge. Man använder såpa för att man vet att det håller bra kvalité, såpa har använts i alla år och alltid funnits kvar och överträffat andra superdupergrejer som man sprayar på golvet eller moppar som torkar rent utan vatten eller annat modernt de säljer på TV-shop. Såpa är genuint och håller hög klass utan att göra sig till och fösöka passa in i en trend. Såpa imponerar aldrig på någon men lämnar en skön doft av välbefinnande och hemkänsla. Såpa känns fräscht men inte påklistrat och artificiellt.

Så nu är det bara att göra min research och se hur man säljer såpa och till vem!

Hoppas ni har sköna sommardagar. Idag tar jag mitt pick och pack och åker till Fårö för att tillbringa sommaren där. Underbart!

Så frågade min kompis pojkvän när vi träffades för första gången för ett par veckor sedan.

Vi hade alltså aldrig tidigare setts och vi var på det där stadiet av ett samtal när man inte ännu öppnat sig för varandra utan frågorna fortfarande är artiga och trevande, ännu har inga förtroenden byggts upp. Och då från ingenstans kommer den otroligt personliga frågan: Är det värt det att jobba med musiken?

Och det är inte första gången som den här frågan dyker upp. Folk i allmänhet tycker sig alltid ha rätt att fråga den stora frågan till mig, för att jag valt att jobba med något som de flesta inte gör. Att jag har valt att förverkliga min dröm och göra ett arbete av min passion.

Jag svara gärna på den frågan, för jag har svaret så tydligt formulerat för mig. Jag frågar mig det själv nästan varje dag. När jag suttit en hel dag och försökt få tag på folk som inte svarar i telefon för att de inte vet vem jag är och därför inte tycker det är värt att lägga tid på att lyssna till min musik, när jag hör mina vänner planera sina betalda fem veckors semester, när jag får en dålig recension eller en spelning blir inställd och jag inte skrivit något kontrakt, de dagarna frågar jag mig själv. Är det värt det här Ida?

Och varje gång hittills har jag svarat: Ja det är det.

För trots alla tröga dagar så är de veckor som den här, när jag spelar in ny musik i en stuga vid havet i Onsala och gör precis det jag vill, som gör att jag fortsätter. Jag och alla andra som gör arbete av sin passion, vi är tvungna att veta säkert att det är värt det att jobba så mycket i motvind som man gör. Vi gör ett aktivt val att hålla på med det vi gör, vi kör inte bara på för att ”man måste ju ha ett jobb”

Det är ok när jag blir tillfrågad om det är värt de uppoffringar andra tycker jag gör genom att ha i deras ögon märkliga tider och lågstatus i konsumtionssamhället, för jag kan enkelt svara: Ja.

Men skulle jag under samma förutsättningar, frågat min kompis kille som jobbar 9-5 med ett jobb han aldrig riktigt valt utan mest halkat in på: Är det värt det att jobba som du gör?

Då skulle jag vara oartig och alltför personlig och han skulle nog inte ha ett svar formulerat för sig.

För det verkar som att många tar för givet att ett jobb inte ska ifrågasättas. Man ska vara glad att man har ett jobb bara. De gånger jag faktiskt ställt frågan om det är värt det tillbaka, så brukar många säga något om att de önskar att de vågade göra verklighet av det de drömmer om.

Men så gör det då! Det är värt varje stund av hårt jobb att göra verklighet av en dröm. Och jag tror alla skulle må bättre i sitt liv om de lite oftare vågade ställa sig frågan: Är det värt det?

Ida njuter av havet efter en dags inspelning.

I Onsala och spelar in i musik i lugn och ro.