Fröken Olsson funderar

Så sjunger jag på en av låtarna på min senaste skiva ”Andas solsken” och jag har länge levt efter den devisen. Det började efter utbildningar i musik och teater med att jag inte hade tålamod att vänta på en rolig roll att göra. Musikalscenen i Sverige är liten och det kan gå månader innan en kul audition dyker upp.

”Jag kan själv” tänkte jag och var ivrig att få börja jobba med en gång. Så jag startade med en kollega, som sedan blev min bästa vän, Tina Glenvik, Teater Två. Under ett år skrev, producerade och spelade vi två musikteaterföreställningar.

Men sen drog Tina vidare till New York för teaterstudier och jag blev stående ensam kvar med en teater för två. ”Jag kan själv” fungerade inte längre. Det var ju något som vi hade startat tillsammans, det var inte alls lika roligt själv.

”Jag kan själv men som jag tänkt mig blir det aldrig” fortsätter sången.

Så jag gick vidare. Provade sporadiskt mina vingar i alla möjliga och omöjliga musikaliska sammanhang, men kände instinktivt att jag måste göra något eget. Något som var jag. Jag ville skriva musik till mina egna texter och framföra dem som mig själv, inte i en roll. Jag blev galen av att använda min talang till att jobba för någon annan, att sjunga musik jag inte gillade, i kläder någon annan valt som jag inte trivdes i, för människor som bara ville ha något att titta på men inte brydde sig om att lyssna.
Jag vill att man lyssnar på mig.
För jag har något att berätta. Jag vill möta min publik. Jag vill underhålla med behållning, vill att både de och jag tar med oss en bra känsla och nya tankar efter att jag haft en spelning. Jag vill ha en publik som tänker och utmanar mig att tänka själv.
Var hittar jag den publiken och hur får jag dem att hitta mig, är nu den stora frågan? Hur skapar jag ett varumärke som säljer, när varan är jag?
Det behöver jag hjälp med, från någon som ser på mig med säljarglasögonen på och kritisk men konstruktiv blick. En sådan person letar jag efter med ljus och lykta, för jag kan inte klara allting själv och har aldrig kunnat det heller. Jag vill själv, är nog mer rätt. Jag vill göra något, som jag måste ta hjälp av andra för att utföra.

Man står aldrig ensam, trots att man driver ett projekt själv, för som jag fortsätter sjunga i sången ”jag kan aldrig veta, aldrig riktigt hur det blir, och aldrig gör jag någonting riktigt själv.”

Här skulle krönikan vara slut men jag måste avsluta med att be er som missade dokumentären Elvis på Cirkus på TV4 i veckan att kolla in Glada Hudik Teatern. Det är en underbar teatergrupp som jobbar med att medlemmarna i gruppen, som har olika handikapp, utifrån sin förmåga får jobba och utvecklas tillsamman genom musik och teater. Och samtidigt gör de stor fantastisk underhållning. Hjärta, hjärna och varma skratt i en underbar kombination. Kolla in!

Häromdagen spelade jag in en musikvideo till min låt Leker Kärlek i regi av Tomas Haglund på Marionettfilm.

I filmen har fem små barn huvudrollerna och till min stora förvåning gick hela inspelningen oerhört smidigt. Barnen var uppmärksamma och tålmodiga och det var inga stora kriser.

Flickorna spelade hemmafru, prinsessa och indian. När vi sminkade den lilla indianen anade vi att hon inte var helt nöjd med sin roll. Hon tjurade och tittade buttert på oss under lugg. Tina som skötte sminket tänkte att om indianen bara fick se sig själv i spegeln med krigsmålning och allt så skulle hon tycka allt kändes kul igen.

Pedgogiskt riktigt grepp, men det fungerade inte alls i praktiken. Indianen börjar storgråta och säger att hon inte alls vill vara indian. Tina och alla vi andra tar då förgivet att indianen egentligen vill vara prinsessa och förklarar pedagogiskt att bara en flicka kan vara prinsessa på filmen. Då blir det för mycket för indianen som börjar storgråta och utbrister
” Jag vill inte vara indian, jag vill va husdjur”

Är inte det roligt att vi vuxna var så himla säkra på att alla flickor helst av allt ville vara prinsessor. Trots att vi gjorde en video som just skulle belysa den probelmatiken, så föll vi i den fällan allihop.

Så kom ihåg det: Alla fickor vill inte vara prinsessor!

Minns ni när ni var små och hade TV-antenn på taket? Hur det ibland var svårt att få bra bild om det blåste eller hur grannungarna busade och gick upp på taket och riktade om den och det tog en hel kväll med höga skrik genom altandörren för att få tillbaka bilden:
” nej lite mer åt höger…NEJ tillbaka, PERFEKT, NEEEEEEEEEEEJ nu är det suddigt igen”

Det känns som en evighet sedan inte sant? Nu är det digitalt för hela slanten och bilden är knivskarp och visas på widescreen.

Ja fast inte hos mig förståss, för jag bor nog i det enda hus i hela västvärlden som inte har varken antenn-uttag eller någon typ av kabel-TV i huset.

Om man ska kolla på TV är det bara att börja en halvtimme innan utsatt progamtid för att hinna flytta runt antennen i rummet och leta efter bild. Extra svårt är det om man är flera i rummet. Då måste alla inta den plats i rummet de tänkt använda resten av kvällen och sedan får man ändå välja om man vill ha en skarp svartvit bild eller en brusig bild i färg.
Idag skulle jag kolla på Agenda efter ett tips från Frida på Driftig.nu, men då gick plötsligt bara 4.an att få in så jag pratade i telefon med en vän istället. Så egentligen har jag kanske TV:n att tacka för att jag har hinner få så mycket gjort. Det är inte läge att slötitta och “zappa” direkt, utan jag väljer de program som är värda den tid och irritation det tar att få fram en ok bild. Planerad TV-tid, helt ofrivilligt, men säkert kreativt

Igår spelade jag Andas solsken i en kyrka. Det var helt underbart! Mycket folk och otroligt fint gensvar från publiken. Precis som jag hoppats så nådde min musik och det jag vill säga med låtarna fram till en publik i blandad ålder och det var med glädje jag skulle packa ihop mina saker och gå hem.

Då kom den arga kyrkvaktmästaren fram och sa åt mig att han minsann inte tyckte om konserten och gärna ville tala teologi med mig, för han tyckte inte jag var tillräckligt “himmelsk” och det passade sig inte att jag var i kyrkan, han menade nämligen att de bara var intresserade av “himmelska männsikor och musik” där.

“du är inte himmelskt”

Nej herr kyrkvaktmästaren jag är inte himmelsk och har aldrig gjort anspråk på att vara det. Men ikväll har jag och mina musiker gett publiken här, människor som en del annars inte hittat till din kyrka, en positiv upplevelse som de tar med sig hem. Förhoppningsvis har jag förmedlat att jag tror på att alla är lika värda och att vi måste älska oss själva först och främst om det ska vara någon mening med ” att älska sin nästa så som sig själv”. Himmelsk är inget för mig jag vill vara nere på jorden och möta människor och känslor här…

..så skulle jag ha velat svara honom.

Men det gjorde jag inte, jag blev ledsen och gick hem och hans negativa energi fick följa med. Men nu får det va slut med den. För idag fick jag det här meddelandet på min myspace och det betyder så mycket mer än en sur kyrkvaktmästares ord. Om något är himmleskt så är det att få höra något sånt här!

“Ida!
Din konsert var helt fantastisk, höll på och börja gråta flera gånger av dina otroligt träffsäkra texter. Sättet du beskrev hur svårt det är att älska sig själv .. shit.. tusen tack det var över magiskt och du formligen strålar som person, som en egen liten sol!!
kramar Marie “

Det är skönt att ha vänner som vet saker och ting med bestämdhet. Min kompis Anneli hävdar bestämt att det krävs av en konstnär att hon sitter en hel dag, eller ibland en hel vecka och tittar rakt in i väggen, alternativt tillbringar många timmar med promenader i Slottskogen bland älgarna eller liggande raklång i sängen/soffan/kontoret (compact living när det är som sämst) läsandes diverse böcker och tidningar som revisorn aldrig skulle gå med att lägga under posten “facklitteratur” .

Hon kallar inte det för kreativ kris, som jag, utan berättar för mig med myndig röst att det här är ställtid och det behöver jag, och alla kreativa människor med mig, för att kunna hitta nya intryck och samla sig inför nya projekt.

Smaka på ordet: Ställtid.

Jag gillar det.

Bort med kriser in med fler fina ord

Tack Anneli!!

… om man ska få något i sig eller på sig ”

Så brukade min mormor Inga alltid säga och som egen företagare med ett litet skivbolag 8nio, där jag släpper min egen musik, så börjar jag förstå innerbörden av det här uttrycket.

För i ett forum som det här är vi många som driver ett eget företag för att förverkliga en idé eller dröm. Vi är här just därför: för att vi är kreativa och påhittiga och har visioner om något som vill få gjort.

I min dröm sjunger jag och sitter i ett hus vid havet, skriver musik och spelar gitarr.

Men för att förverkliga en dröm eller en idé och göra handling av tankarna och idéerna krävs det så mycket mer. I mitt fall handlar drömmen om musik. Min vision var att skriva min egen musik, släppa skivor och försörja mig som musiker.

Det gör jag faktiskt nu, bland annat.
På min lista över saker att göra idag står:
radion kl 12.30
möte med regissör ang video
fixa barn till video (+indiantipi och riddarrustning)
skypa med Jenny franskaöversättaren
klistra kvitton
sätt upp affischer om konserten
prova klänning till konserten
kolla hur man lägger upp video på myspace
kolla in Driftig.nu
boka spelning Uppsala
kopiera stråknoter
fylla i listor till SAMI om skivinspelningen
En helt vanlig dag i mitt jobb som musiker och låtskrivare. Inte en enda gång står det sjunga eller skriva musik. Fast det är inte helt sant, för längst ner stod det: öva gitarr.
Det har det stått på alla listor i många år och det är sällan jag kommer så långt på listan. De skjuts liksom alltid upp till en annan dag. Om drömmen om att skriva musik vid havet med hjälp av bara en gitarr ska slå in helt och hållet måste jag faktiskt ta och lära mig behärska instrumentet.

Jag ska banne mig flytta upp “öva gitarr” till första plats imorgon. Nu är det dags, jag ska lära mig spela gitarr!

Det gäller att vara om sig eller kring sig om man ska få nått i sig eller på sig som den visa mormorn sa.

Kul att ni hittat min blogg kom gärna förbi min hemsida och lyssna på min musik.
// Ida